I samband med Almedalsveckan i Visby genomförde Viable Cities ett seminarium den 2 juli med fokus på digitalisering för omställning till klimatneutrala städer. Politiska företrädare från Göteborg, Stockholm och Umeå – Anne-Marie Hermansson, Hans Lindberg repektive Jan Valestad – presenterade sina ambitioner och insatser med fokus på digitalisering för att snabba på omställningen. Tre framtidsspanare – Catharina Nauclér, FoU-chef på Forum, Magnus Leonhardt, strategi- och innovationschef på Telia, och Darja Isaksson, tillträdande generaldirektör på innovationsmyndigheten Vinnova – gav reflektoner på städernas ambitioner och satsningar gjorde framtidsspaning. Darja Isakssons framtidsspaning rönte stort intresse och många efterfrågade att få ta del av spaningen i efterhand. Här kommer den:

 

Hela vårt samhälle är resultatet av mänsklighetens förmåga att kommuicera, samarbeta och innovera.
Resultaten är fantastiska; vetenskap och utbildning, hälsa och vacciner, städer och komplexa supplykedjor låter alltfler människor leva med nivå av bekvämlighet andra generationer bara kunnat drömma om.

Men det som tog oss hit räcker inte vidare.
Städer växer, flöden av människor, varor, idéer och informationen växer snabbt, och med dem de klimatmässiga och sociala effekterna av sådana flöden. Vi förstår att vi måste transformera vårt samhälle, våra städer, vår välfärd, våra värdekedjor och konsumtionsmönster till något hållbart, och att vi har bråttom.  Svenska forskare har formulerat behovet av en “Carbon law”, insikten att en exponentiell utveckling mot koldioxidfritt är både möjlig och nödvändig. Vi måste halvera koldioxidutsläppen varje decennium.

Det är en enorm utmaning, men vi har möjligheter nu som vi aldrig tidigare haft förut. Digitalisering och automatisering ger möjligheter att organisera alla slags resurser; människor, kunskap, fordon, fastighetsutrymmen, effektivare än förut. Vi kan ändra alla våra värdekedjor till något hållbart.  Men för att lyckas det krävs att vi arbetar tillsammans ekosystem från forskning och policy till näringsliv och offentlig sektor på nya sätt och i mer komplexa samarbeten än tidigare. Vissa  sektorer och städer behöver gå före, och jag är glad att vi har ett ekosystem som är beslutna att göra det. 

Vad innebär det att vi faktiskt är riktigt bra på det? Vad kan vi tänka oss blir resultatet?
Som tankeexperiment har jag tänkt på min son Baltazar. År 2030 kommer han att vara 20 år, och ställa mig och oss i rummet till svars för det vi gjorde och inte. Som många andra föräldrar funderar jag såklart på hur världen kommer att se ut då. Så här kommer en lite filosofisk framtidsspaning om år 2030:

Retail-apocalypsen, den som startade i USA 2017 och sedan rullade in över Europa, har haft stor inverkan på kommersiella fastigheter. De används på helt andra sätt än idag. För det mesta sköter man sina ärenden hemifrån, och får saker hemlevererade, i en mix av autonoma fordon, drönare och robotar, ända in i köket.  Det är inte bara kläder och mat som levereras hem, utan även mediciner. Den mesta hälsovården är proaktiv och görs hemma.  I kroppen har du nanorobotar som håller koll som du har någon infektion eller vitaminbrist, de uppdaterar alltid automatiskt dina dagliga tillskott och matprenumerationer. Men för mer allvarliga saker, som exempelvis cancer, har du blodprover i hemapoteket, och får direkt vårdkedjan bokad i sin helhet när det verkar behöva kollas närmare. De gånger man måste resa till sjukhuset, planeras hela kedjan direkt från resa till vårdmöte, och det har gett genomslag på resursutnyttjande ända in på akutmottagningar.

Alltfler lokaler används som “multipurpose” för alltifrån rehabilitering till tandläkarbesök (där de numera regenererar tänder istället för att fylla dem med plast), vilket betytt enormt mycket för social hållbarhet i de delar av Sverige som ligger utanför städerna, men även i städerna. De gånger man lämnar hemmet är det för att man behöver vara social, möta andra människor för att skapa något eller umgås, inte för att konsumera prylar eller sitta på ett kontor.

Resten av världen urbaniseras snabbt, och det påverkar även svenskars förväntningar och beteenden, framförallt i sådant som handlar om konsumtion, var och hur man jobbar och reser. Men även stadsbilden. Nya tillverkningstekniker har gett helt nya trender inom arkitektur, med former som tidigare upplevdes omöjliga. Fastigheter är både energipositiva och alltmer präglade av smarta material som skiftar egenskaper med väder och vind, och städer är mycket grönare när koldioxidsänkor är självklara. Sverige har blivit enormt framgångsrika med hållbara energisystem där intermittenta energislag används effektivt ihop med en snabbväxande industri för energilager.

Baltazar berättar historier om hur det var när han var barn för yngre kusiner. Att vi då hade vägar överallt, trafikerade av bilar som vi använde 5% av tiden, och delade så lite att vägarna upptog 50% av ytan i städerna. Helt galet! tycker hans yngre kusin Bianca, som nästan aldrig upplevt en riktig bilkö. Nu bokas alla resor automatiskt, och är sömlösa upplevelser som mixar det bästa baserat på resenärens behov, väder, och trafikläge. Smarta kombinationer av alltifrån cyklar till pooler av delade automatiserade fordon och kollektivtrafik är normen. Priset för varje resa sätts dynamiskt med hänsyn till klimatpåverkan, och vilka alternativ som finns, och i stort sett allt är fossilfritt.

Längre resor är numera både klimatsmarta och väldigt snabba. Elekrifiering och biobränslen är en självklarhet, och vi har vant oss vid överljudshastighet i både flyg och tåg. Sverige sin vana trogen inte fattat beslut, och Baltazar och jag är båda frustrerade över att man numera åker Hyperloop mellan Köpenhamn och Berlin på 30 minuter men inte inom Sverige. Men vi har hopp. Med förändrade värden på mark på grund klimatförändringar och ökad ekoturism har hela frågan om snabba transporter börjat bli riktigt het politiskt.

Det offentliga samtalet påverkas också av att Sverige har förstått att med 10 miljoner är vi EN stad i ett globalt kontext. Så det är inte längre samma diskussion om stad vs landsbygd, ingen i den nya generationen på arbetsmarknaden tänker nationellt vare sig det gäller välfärdsförsärkingar eller arbetsmarknad.

Vår genomförda reform för livslångt lärande har gett en stor skjuts för en framväxande marknad för fysiska miljöer fokuserade på lärande och samarbete i dynamiska jobbkonstellationer, och vi är världsledande i att omsätta kunskap från forskning i handling, tack vare unika samarbetsmekanismer från forskning, politik och internationella relationer i alla led, till näringsliv och kommunal verklighet. Sverige har gjort stort avtryck på policy från EU-nivå till andra viktiga internationella samverkansorgan.

Mycket av det jag säger låter väldigt optimistiskt, men jag är väl medveten om utmaningarna. Till exempel att vi bygger in nya sårbarheter i samhället med detta. Men nya sårbarheter kom även med industrialiseringen, elektrifieringen och framväxandet av globala värdekedjor inom alltifrån finans till livsmedel. Vi kan hantera dem ansvarsfullt med kloka regelverk, fungerande institutioner och processer som gör att vi lär oss om, och hittar lösningar på, sårbarheter allteftersom.  Så om jag måste välja, ser jag det som mitt ansvar att välja att vara optimist, och att agera på det.

För detta handlar inte om teknik, utan om människor.
Så jag är väldigt glad över att se alla ni här. Det finns en generation med möjligheten att transformera samhället till ett samhälle med fler möjligheter, mer kunskap, bättre hälsa, mer kreativitet och hållbara livsstilar. Den generationen  sitter här i rummet. Jag tror att det enda verkliga hotet mot att vi ska lyckas är rädsla, och att vår viktigaste resurs är modet och uthålligheten. Vår förmåga att se möjligheterna, och agera på dem tillsammans. Och den förmågan är trots allt, större än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. För att lyckas, behöver vi bara göra mer av det som gör oss riktigt mänskliga; Kommunicera, samarbeta och innovera.